Du är här

Vattenverkets uppkomst

På 1800-talet fick invånarna i Gamlakarleby, såsom i alla andra städer, sitt hushållsvatten endera från egna eller med offentliga medel byggda brunnar.

Redan år 1884 började vattnet i stadens brunn vara så dåligt att man beslöt undersöka dess kemiska sammansättning. Samma år beslöt man också gräva brunnen vid Fabriksgatan djupare och bygga ut den. 
År 1901 berättigade stadsfullmäktige hälsonämnden att förbjuda vattenupptagningen från stadens enda allmänna brunn för annat ändamål än som dricksvatten och för matlagning.
 
Situationen blev mycket svår hösten 1908, då regnvattenmängden blev exceptionellt liten. Med den inkommande vinterns vattenbrist i tankarna började man gräva två nya brunnar. På drätselkammarens förslag grävdes en av brunnarna vid de s.k. sandgroparna ca 1,5 km västerut från staden i Patamäki. Vattnet i den första brunnen var emellertid dåligt. Däremot var vattnet i Patamäki gott, om än lite humushaltigt.

Brunnen i Patamäki grävdes också med avsikten att undersöka, om vattentillförseln på platsen var tillräckligt stort för byggandet av en eventuell vattenled.

På denna tid började man på allvar tala om behovet att bygga en vattenledning. Förslaget motiverades delvis med tillgången till användbart dricksvatten, delvis med tillgången till tillräckligt hushållsvatten. Förslaget väckte kraftigt motstånd i stadens konservativa kretsar. Man ansåg det vara rena galenskapen att offra gemensamma medel i ett sådant projekt. Man påpekade, att det vatten som användes inte var farligt för hälsan, eftersom många stadsinvånare uppnått en synnerligen hög ålder, inte heller stadens dödlighetsprocent var avvikande hög. Behovet av en vattenledning framgick också då staden år 1908 fick sitt första stora stenhus i tre våningar mitt emot järnvägsstationen. Detta hus, Oy Kokkolinna, försågs med vatten- och avloppsledningar samt en septictank.
 
År 1911 föreslog drätselkammaren, att man skulle fortsätta med grundvattenundersökningarna vid sandgropen (i Patamäki). Därför tillfrågades firmanamnet Robert Huber om bolaget var villigt att använda arbetsledning och utrustning i undersökningarna. Då bolaget gick med på förslaget och resultaten var goda, och då en specialist konstaterade att vattnet räckte till t.o.m. för en större stad än Gamlakarleby, gavs Fma Rob. Huber i uppdrag att planera en vattenledning.

Byggandet av avlopp hade inletts sommaren 1910. Den första avloppsplanen hade emellertid färdigställts redan år 1888. Fastställda stadsfullmäktige beslöt vid sitt möte 10.7.1913, att vattenledningen byggs utgående från Fma Rob. Hubers planer. En anhållan om att få ta ett lån sändes till den Kejserliga senaten. Tillståndet beviljades 18.12.1913.

Det gamla vattentornet (vattenreservoar)

Fullmäktige beslöt 13.5.1914 godkänna arkitekt Selim Lindqvists utkast till vattentorn med de ändringar som kommittén föreslagit. Byggandet av vattentornet inleddes år 1914 och det stod färdigt år 1921.

Byggandet stannade upp under kriget, eftersom materialpriserna blev så höga att man ansåg det vara omöjligt att fortsätta med arbetet. Huvudledningen från vattenintaget (Patamäki) och en stor del av vattenledningsnätet hade redan byggts och vatten pumpades förbi vattentornet till tre vattenposter för allmänheten, där stadsinvånarna fick hämta sitt vatten. Till några hus hade man redan hunnit dra vattenledning.

Under vinterkriget användes vattentornet också för luftbevakning och manskap var inkvarterad där för denna uppgift.

Upp

Uppdaterad 18.4.2018 | Skicka respons | Skriv ut