Du är här

Krigstiden

12.10.1939 tvångsöverläts biblioteket till militärmyndigheterna. Till en början skulle man lämna kvar ett rum åt biblioteket och utlåningsverksamheten skulle fortsätta i begränsade utrymmen, men i praktiken visade sig denna plan redan från början omöjlig att förverkliga. Sålunda höll man biblioteket under krigstiden öppet endast oregelbundet och slumpmässigt. Av förklarliga skäl hade staten viktigare utgifter och till exempel 1942 års statsstöd på 15000 mark förblev obetalda. Inte heller staden kunde under dessa förhållanden stöda biblioteket desto mer än andra institutioner i normala fall. Biblioteket var, då när man tidvis kunde ha öppet för allmänheten, isande kallt och funktionärerna var tvungna att arbeta med stelfrusna händer och klädda i tjocka yllekläder.

Biblioteket erhöll år 1943 en donation från tyska ambassaden innehållande tyskspråkig litteratur samt båda delarna till Hitlers Min kamp. När freden kom var man på biblioteken tvungna att avlägsna sådan litteratur som ansågs sovjetfientlig. I Gamlakarleby stadsbibliotek hittades 29 titlar som måste avskrivas och bland dem Hitlers Min kamp. Senare konstaterade statens inspektör att han i hyllorna inte kunde hitta sovjetfientlig litteratur, men han påpekade att man borde ha gjort en notering i direktionens protokoll samt uppgöra en förteckning över avskrivna böcker.

Yrkesfolkets värderingar om biblioteket i Gamlakarleby

I ett brev från 23.1.1946 konstaterade inspektören i Jyväskylä distrikt Olga Risula att Gamlakarleby var långt efter andra städer i samma storleksordning.

Statens biblioteksdirektör Helle Kannila utförde 22.-23.3.1946 en inspektion i Gamlakarleby stadsbibliotek. Hon konstaterade i sin rapport att "Stadsbibliotekets indelning i två bibliotek på språkliga grunder är ett sällsynt arrangemang i vårt lands städer" och att dess nackdelar är klart större än dess fördelar. Hon ansåg lösningen vara oekonomisk, eftersom det krävdes mer utrymme och personal än en enhetlig lösning krävde. Hon föreslog att bästa alternativet vore en återgång till ett enda tvåspråkigt bibliotek. En jämförelse mellan biblioteksanslagen i Gamlakarleby och övriga städer i praktiskt taget samma storleksklass visade enligt henne att anslagen i Gamlakarleby var "otillräckliga". Referensbiblioteket var enligt hennes bedömning "skandalöst torftigt". Ur den ganska långa listan över missförhållanden kan ännu nämnas, att biblioteket inte hade någon systematisk katalog, inga arbetsrum för funktionärerna, ingen telefon och ingen skrivmaskin.

Kannila framförde en hel del förbättringsförslag: biblioteket måste få åtminstone en tjänst som huvudsyssla, rumsarrangemangen måste saneras, inredningen förnyas, bokurvalsprinciperna granskas o.s.v. Hennes framställning var sträng, men kompetent och saklig. Av denna åsikt var också uppenbarligen stadens beslutsfattare, ty inom de närmaste åren började man småningom förverkliga hennes förslag till förbättringar. Stadsfullmäktige var tvungen att ta ställning och besluta om bibliotekets utveckling på sitt möte 29.10.1946.

Upp

Uppdaterad 3.6.2016 | Skicka respons | Skriv ut