Fortsätt till innehållet

Salkios livsarbete inriktade sig på att främja naturskydd och miljöfostran. Kieppi fortsätter sin grundares arbete genom att sprida naturkunskap via sina samlingar.

Salkio ville ge sin samling till alla som är intresserade av naturen och djur. Även nya generationer skulle få se naturens mångfald: ”Målet är att samlingen finns kvar ännu år 4999.” Karleby stad möjliggjorde kompletteringen av naturaliesamlingen och anser fortfarande att det är viktigt att utveckla samlingen.

Namnet Naturaliesamlingen Kieppi ändrades år 2012 till nuvarande Kieppi, Karleby naturhistoriska museum. Nedan finns mera information om naturaliesamlingens faser och om hur samlingarna slutligen kom till Kieppi.

Naturaliesamlingens faser

Veikko Salkios (1912–2006) naturaliesamling är en omfattande naturvetenskaplig samling som bildar en sammanhållen helhet av hans livsarbete. Salkio donerade sin samling till Karleby stad år 1980 när han flyttade till Karleby. Staden möjliggjorde kompletteringen av samlingarna och Veikko utökade sin samling fram till slutet av sitt liv.

Naturmuseum som mål

Att konservera djur var en hobby som Salkio fortsatte med hela sitt liv. Han berättade själv att han fått idén att grunda ett naturmuseum redan som barn.  Före utgången av 1930-talet hade Salkio en ansenlig samling av nordliga djurspecimen i Petsamo. Salkios första samling blev kvar i Petsamo i början av vinterkriget och har sannolikt förstörts.

Salkio bekantade sig ingående med Finlands naturvetenskapliga museer och privata samlingar. 1966 fick Salkio tillstånd av naturskyddsövervakare Antti Haapanen att ta till vara och konservera fridlysta djur som dött genom olycksfall under villkoret att de i framtiden skulle placeras i ett museum.

Hösten 1970 hade Salkio samlat tillräckligt med exemplar till sin samling för att ett museum skulle kunna grundas kring den. Projektet fortskred långsamt, men slutligen år 1976 sålde Salkio sin samling till Rovaniemi stad. Salkio och Rovaniemi stad kunde dock inte komma överens om på vilket sätt samlingen skulle vårdas och utvecklas, och samarbetet avslutades. Salkios andra samling blev kvar i Rovaniemi stad och numera finns delar av den fortfarande framme i Lapplands landskapsmuseum.

Salkio kommer till Karleby

Fram till år 1979 hade Salkio samlat cirka 150 nya exemplar på ryggradsdjur samt några tiotal horn. Salkio berättar själv att han sett på Finlands karta och konstaterat att Karlebys geografiska läge i mitten av landet var en fördel. Det fanns inte heller andra naturmuseer alldeles i närheten. I Karleby förhöll man sig allvarligt till Salkios erbjudande att överlåta sin naturaliesamling till staden. Karleby stadsstyrelse beslöt hösten 1979 med nöje ta emot Salkios naturaliesamling och dessutom var staden beredd att ordna det arbetsrum han önskade för komplettering och vård av samlingen.

Naturmuseet i Karleby, Veikko Salkios naturhistoriska samlingar, öppnades 13.1.1982. Redan i ett tidigt skede upptäckte man att utställningsvitrinerna och lokalerna i Saltmagasinet inte var tillräckliga för att på ett ändamålsenligt sätt kunna ställa fram samlingen eller för besök av stora skolklassgrupper. Naturmuseet flyttade från trånga Saltmagasinet till Hagströms rymliga lokaler år 1989. Museets verksamhet i Hagströms hyreslokaler var dock inte en permanent lösning. 2000 flytta Kieppi till sin nuvarande plats i museikvarteret där naturaliesamlingen och mineralsamlingen fick nya utrymmen under samma tak.

Verksamheten fortsätter och utvecklas

Efter Salkios död (år 2006) övergick vården av samlingen till amanuens Paula Hyttinen som från första början hade deltagit i utvecklingen av Kieppi. Hon kände väl till Salkios tankesätt och började utifrån det långsiktigt utveckla Kieppis verksamhet med främjande av naturskydd och miljöfostran som utgångspunkt. På så sätt uppkom Kieppis tvärvetenskapliga konstnärliga workshopar som siktar på fakta, upplevelse, insikt och att göra själv. Tyngdpunkten i Kieppis verksamhet ligger fortfarande på natur- och miljöfostran samt på fri tillgång till samlingarnas vetenskapliga information.

Kieppis utställnings- och publika verksamhet avbröts på grund av branden som bröt ut morgonnatten 29.1.2019. Branden och släckningsvattnet orsakade omfattande skada i museets stockbyggnad som uppfördes 1823. Även om man kunde rädda mycket material som fanns i stockdelens kontors- och lagerutrymmen gick över 400 av Salkios specimen förlorade. Utställningslokalerna i den nyare byggnaden tog skada av sot och rök, men samlingarna som var framme klarade sig med små skador.

Mineralsamlingens historia

Viljo Nissinens mineralsamling övergick i Karleby stads ägo år 1984. Samlingen placerades till en början i Karleby stadshus. I samband med byggandet av de nya museilokalerna flyttades samlingen år 2000 till en del av Kieppi och den fick sin egen utställningslokal.

Viljo Nissinen skaffade de flesta av proverna till sin samling på 1970–1990-talen. Största delen av proverna har köpts på mineralmässor och av aktörer som var mest kända på den tiden. En del av proverna har Nissinen fått från gruvor i Finland samt från Helsingfors universitet, en del har han fått i utbyte och en del har Viljo hittat själv. ”Stendoktorn” Martti Lehtinen, som på den tiden hade hand om Helsingfors universitets stenmuseum, har undersökt många av Nissinens mineralprover med ett röntgendiffraktogram och konstaterat att flera av dem är sällsynta.

Samlingens finländska mineraler och speciellt ädel- och smyckestenar har senare kompletterats med hjälp av Arto Kaustinen och Geologiska forskningscentralen. Dessutom har emeritusprofessor Lauri Pesonen donerat till Kieppi impaktbergarter och meteoriter från olika håll i världen.

Nissinen står bredvid mineralvitriner.
Viljo Nissinen i stadshuset.

Fjärilsamlingens historia

Armas Järvelä var hemma från Kaustby och hans dödsbo ville donera samlingen till ett ställe nära hans födelsebygd. Karleby stad tog emot Armas Järveläs fjärilsamling år 2003. Samlingen placerades till en början i forskarens rum i KH Renlunds museum. 2008 flyttades samlingen till Kieppi där den bevaras som en separat, enhetlig samling.

Järvelä har samlat sin fjärilsamling främst på 1960–1980-talen. Största delen av proverna har Armas samlat själv, men han har också bytt prover med andra samlare (bl.a. A. Kullberg, J. Airisto, K. Helomaa och M. Aronen). Järvelä bodde i Helsingfors i Gårdsbacka och de flesta proverna kommer från Nyland. Han reste dock ofta till Lappland och andra platser i Finland för att göra sin samling så täckande som möjligt. Dessutom födde Järvelä, liksom andra skickliga fjärilintresserade, upp sällsynta fjärilar av larver.

Samlingen omfattar också en del utländska fjärilar, närmast från Syd- och Mellaneuropa samt Asien. I några lådor har Järvelä sparat helt andra insekter såsom trollsländor och skalbaggar.

Järvelä håller en en fjärillåda.
Armas Järvelä sommaren 1980. Bild: Matti Ahola.