Fortsätt till innehållet
Kattugglan kikar från sitt bo i trädstammen i Veikko Salkios naturaliesamling.

Naturaliesamling

Veikko Salkios (1912–2006) samling är en nationellt värdefull naturvetenskaplig samling som bildar en sammanhållen helhet av Salkios livsarbete. Den omfattar följande huvudgrupper: finska däggdjur och fåglar, horn, skallar och ben, traditionell jaktkultur, utländska specimen, fossil samt litteratur och ett arkiv. Veikko Salkio brukade bygga små kojor och torvhyddor i Lapplands natur vilka han på finska kallade för “kieppi”. Kieppi är också en grop i snön där hönsfåglar övernattar.

  • I Veikko Salkios naturaliesamling finns varje djur preparerat i dess eget ekosystem, en liten bit av naturen. Genom att studera dem kan du göra olika iakttagelser om djurens livsmiljö, föda och förökning. Samlingen innehåller nästan alla inhemska däggdjur och cirka 220 olika fågelarter. Flera av fåglarna kan ses i olika dräkter: hona och hane, ung och gammal. Färgförändringar, korsningar och missbildningar presenteras som en egen grupp.

    Lo. Foto: Joni Virtanen.
  • Den anmärkningsvärda samlingen av horn och skallar till hjortdjur och slidhornsdjur var särskilt betydelsefull för Veikko Salkio. Han var intresserad av missbildningar, skador och andra avvikelser. Hjort- och slidhornsdjur är en familj som tillhör ordningen partåiga hovdjur (Artiodactyla). Över 40 arter i världen räknas som hjortdjur (Cervidae), i Kieppi finns horn av 18 olika arter. Det finns över 140 olika arter slidhornsdjur (Bovidae) i världen, i Kieppi finns horn av 28 olika arter.

    Slidhornsdjurens pelare. Foto: Joni Virtanen.
  • I Kieppi finns rikligt med skallar och ben av olika däggdjur samt fåglars bröstben. De avslöjar djurets art, ålder, storlek och eventuellt också könet. I vissa specimen kan man se spår av sjukdomar eller skador. I samlingen finns t.ex. bröstbenet från en havsörn som skadats i en krock samt en minks missbildade ryggrad jämförd med en frisk ryggrad.

    Skalle av en varg.
  • Under sin tid i Pummanki tog Veikko Salkio tillvara Ishavsområdets fiskemetoder genom att rita och fotografera. Senare skaffade han sig en samling fångstredskap från Ishavet, innehållande bl.a. gamla nätmärken, nättyngder och ljuster. Samlingen i anslutning till jaktkultur innehåller många grymma fångstredskap som i dag är förbjudna, såsom fångstjärn och klykor. Numera är det förbjudet att använda dem.

    Fångstredskap. Foto: Joni Virtanen.
  • I miniatyrdioramor som Salkio har gjort finns många fågelbon och fågelägg. Salkio har försökt skaffa hålstubbar speciellt för sådana arter som man inte lätt kommer ihåg att är hålbyggare. Sådana är exempelvis kajan och skogsduvan. Man har också donerat många fågelägg till Kieppi och en del av dem har ställts fram i en egen vitrin. Fågelbon och fågelägg har identifierats av biolog Harri Hongell.

    Fågelägg i två pappkartonger från Kieppis samling.
    Fågelägg. Foto: Joni Virtanen.
  • I Kieppi finns främst inhemska djurarter men man kan också få en liten glimt av det rika mångformiga livet bl.a. i havsdjupen. Det man snabbt fäster blicken vid torde vara den bollformiga och taggiga igelkottfisken. Giftiga landdjur representeras av bl.a. en glasögonorm, tarantula och skorpion.

    Jättehavstulpaner, snäckor och en mussla.
  • Veikko Salkios fossilsamling började växa på allvar i början av 1980-talet i och med hans expeditioner till Svalbard samt tack vare de exemplar kanadafinländaren Ray Rinta skickade från sina resor till alla kontinenter. Samlingens fossila fynd av ortoceratit, dinosauriekotor och mammuttänder berättar om jordens historia och livets utveckling (paleozoiska, mesozoiska och kenozoiska eran).

    Ammoniter och pärlbåt från Juratiden (för 200–145 miljoner år sedan).
  • Förutom många naturspecimen lämnade Veikko Salkio efter sig ett stort urval av natur- och miljölitteratur. De mest värdefulla är A. E. Järvinens klassiker i vildmarkslitteratur och K. E. Kivirikkos läroböcker i zoologi och naturvetenskap. Salkios arkiv innehåller också dokument från Kieppi, tidningsurklipp, tidskrifter, fotografier, video- och ljudinspelningar, korrespondens och annat diverse material.

    Litteratur som Veikko Salkio samlat.

Veikko Salkio

Veikko Salkio (1912–2006) var sedan barndomen intresserad av naturen. ”Liksom alla barn har djur intresserat mig så länge jag kan minnas. Ovanligt nog har jag dock stannat kvar på den här nivån vad gäller djur. När jag dessutom är född med en primitiv samlarinstinkt kan resultatet skådas i dessa vitriner.

Veikko Salkio arbetade som vakt på naturskyddsområden. Syftet med hans livsarbete var att främja naturskydd och miljöfostran. Att preparera djur var Salkios livslånga intresse som ledde till uppkomsten av tre samlingar. Den första blev kvar i Petsamo, den andra i Rovaniemi och den tredje öppnades i Karleby år 1982.

Att konservera djur tyckte Veikko var intressant. Varje ny art var en utmaning. Vissa skeden var krävande, som till exempel att lösgöra huvudsvålen från skallen. Veikkos elev Seija Jakobsson berättar hur Veikko efter ett bra utfört arbete konstaterade: ”Efter vi seglat runt Kap Horn var det redan mycket lättare att segla.” Här började arbetets intressantaste skede, nämligen färdigställandet av exemplaret.

Veikko Salkios fossilsamling började växa på allvar i början av 1980-talet i och med ett tiotal resor till Svalbard. År 1982 skrev han i Pohjolan Sanomat: ”Vi återvände till lägret med ryggsäckarna tunga av våra fynd. De mest intressanta var bladmönster från några tiotals miljoner år gamla ädelträd. Man kunde tydligt urskilja bladens mittnerver, även de allra minsta, som reliefer (i stenar).”

Mot slutet av 1980-talet började samlingen utökas med fossil, horn och skallar från olika delar av världen, då kanadafinländaren, Laihelafödda Ray Rinta (1925–2011), kom till Veikkos hjälp. Att öppna ett paket från Ray var alltid en stor händelse. Veikko besökte Ray Rintas familj ett par gånger och Ray körde honom med sin husvagn till olika fossilställen både i Kanada och i USA.

Läs mer: Veikko Salkios texter, biografiska bakgrund och böcker

Salkio håller i hand ett horn som han hittat, i bakgrunden fjällandskap.
När Veikko vandrade i naturen hittade han många fällhorn efter älgar, renar och skogsrenar.

Veikkos arbetsrum

Veikko Salkio konserverade sin första fågel, en morkulla, som 15-åring i Imatra. Kunskaper hämtade han ur handboken Eläinten täyttäminen ja säilyttäminen (Helsinki 1924) av K. E. Kivirikko.

År 1966 fick han tillstånd att komplettera sin samling även med fridlysta arter som dött i olyckor under förutsättning att de i sinom tid ställdes ut på det museum som grundades senare. Han ansåg det viktigt att inga djur dödats med avsikt för hans samling. Han ville donera sin samling till alla som är intresserade av naturen och dess djur. Även senare generationer skulle få se naturens mångfald.

Att iaktta naturens former inspirerade honom. Han hade nytta av det då han planerade och förverkligade sina miniatyrdioramor. Han konserverade djur och fåglar i så naturliga och för arten karakteristiska ställningar och miljöer som möjligt, med en konstnärs känslighet och en naturkännares vision.

Salkio grundade naturmuseet i Karleby år 1982. Museet blev både en mötesplats för naturälskare och ett viktigt utflyktsmål för skolbarn i Karleby. Lokalbefolkningen bidrog till att samlingarna expanderade snabbt. Människor lämnade in fler prover än han kunde hantera – hobbyn höll på att bli ett yrke.

Naturmuseet blev centrum för Salkios liv fram till hans död. Han gav gärna människor råd om konservering av djur samt berättade om naturen. Många barn och unga satt i Veikkos arbetsrum och följde med hans arbete. De äldre fick även delta i arbetet, hjälpa till att sy eller arrangera underlag. Veikkos fridfulla gestalt gav arbetsrummet en trygg och lugn stämning. Pauserna i arbetet var viktiga, en stunds vila var uppfriskande.