Framtidsutsikterna i fråga om den arbetsföra befolkningen och tillräcklig arbetskraft visar att det är allt viktigare i framtiden att hjälpa partiellt arbetsföra och långtidssjuka klienter att skaffa sig en meningsfull utbildning, få rehabilitering och komma in i arbetslivet. I princip borde förutsättningarna att få rehabiliteringsstöd kunna bedömas och rehabilitering inledas även om handlingsförmågan försämrats betydligt.
Resultaten från undersökningar om sambandet mellan arbetslöshet och hälsotillstånd visar att arbetslösas hälsotillstånd är sämre än hälsotillståndet för förvärvsarbetande personer i samma ålder. En utdragen arbetslöshet kan stänga ut en person permanent ur arbetslivet och kraftigt försämra människans arbets- och handlingsförmåga. Enligt undersökningarna kan arbetsförmågan hos en del (20 procent) långtidsarbetslösa aktivt förbättras med vård och/eller rehabilitering.
Observationer från tre servicecenter för arbetskraft i Raija Kerätärs forskning i anslutning till hennes avhandling visar att de största sjukdomsgrupperna som försvagar arbetsförmågan var störningar i den psykiska hälsan (65 procent), störningar i nervsystemet (12 procent) och sjukdomar i rörelseorganen (9 procent) för de klienter som befinner sig i en låst karriärsituation.
Enligt Pensionsskyddscentralens statistik (pdf-fil bakom länken, på finska) är störningar i den psykiska hälsan och beteendet den klart vanligaste orsaken till invalidpension upp till 54-års ålder. Efter denna ålder är sjukdomar i rörelseorganen den vanligaste orsaken.
När sjukdomsgrupperna som omfattar tidsbundet rehabiliteringsstöd och bestående invalidpension granskas har det visat sig att rehabilitering är det primära alternativet vid störningar i den psykiska hälsan. Beträffande sjukdomar i rörelseorganen är invalidpension som beviljas tills vidare ett vanligare alternativ.
Riskfaktorer för arbetsoförmåga finns delvis redan i barndomen
De processer av olika slag som uppkommer under hela livet inverkar på utvecklingen av en utdragen arbetsoförmåga. Bland annat Laura Salonen observerade i sin avhandling att föräldrarnas resurser i sin föräldraroll påverkar unga vuxnas arbetsförmåga. Det fanns också ett samband mellan föräldrarnas låga utbildning och låga inkomster och invalidpension bland unga vuxna.
I tidigare undersökningar har det också observerats att förhållandena i barndomen har betydelse för utvecklingen av arbetsoförmåga. Det har observerats att faktorer som inverkar är bland annat kroniska långtidssjukdomar, svårigheter i anslutning till studierna samt en klientrelation i barnskyddet. Konflikter i uppväxtfamiljen, familjens ekonomiska svårigheter eller faktorer som är förknippade med föräldrarnas hälsa ökar också risken för arbetsoförmåga bland unga vuxna eller risken för bestående arbetsoförmåga.
Undersökningar har visat att riskfaktorerna för utslagning är ett generationsövergripande fenomen, men det är viktigt att lägga märke till att även riskfaktorerna som gäller arbetsoförmåga har visat sig vara åtminstone delvis ärftliga. Därför är det viktigt att fästa uppmärksamhet vid att stärka barns och ungas hälsa och arbetsförmåga länge innan de stiger ut i arbetslivet. Det är viktigt att stödja den fortsatta utvecklingen av tjänster för barn och ungdomar samt satsa på att stödja familjernas välbefinnande.
En aktiv bedömning av arbetsförmågan kräver också kännedom om kraven i arbetet
I God medicinsk praxis-rekommendationerna konstateras att ju längre frånvaron är, desto viktigare är det att läkaren känner till hurdan handlingsförmåga personen behöver i sitt arbete eller i det arbete han eller hon söker. Lång sjukfrånvaro förebådar problem med arbetsförmågan och en övergång till invalidpension särskilt när sjukfrånvaron beror på psykiska sjukdomar eller sjukdomar i rörelseorganen.
Vid lång sjukfrånvaro ska man särskilt säkerställa att patienterna får den vård och den rehabilitering de behöver. En plan för återgången till arbetet jämte tidsschema ska utarbetas tillsammans med patienten. Målet är att uppnå en så bra handlingsförmåga som möjligt före den överenskomna tidpunkten för återgången till arbetet.
Resultaten som fås med hjälp av sjukdomsspecifika indikatorer som mäter handlingsförmågan ska sammanjämkas med de krav som arbetet ställer. När arbetsoförmågan bedöms bör läkaren alltså känna till kraven i arbetet och förhållandena på arbetsplatsen tillräckligt bra. Det är utmanande att uppfylla detta krav särskilt för läkare i primärvården. Beträffande arbetslösa borde handlingsförmågan jämföras med de yrken som personens arbetssökning gäller. Därför är den information som fås av arbetskraftsmyndigheten mycket viktig redan för att bedöma behovet av sjukfrånvaro.
Det är bra att märka att klientens rehabiliteringsbehov alltid utreds innan ett pensionsbeslut fattas. Rehabiliteringsbehovet borde undersökas redan under perioden med sjukdagpenning. När rehabiliteringsstöd och invalidpension granskas används den allmänna arbetsförmågan som referensram. Den yrkesrelaterade arbetsoförmågan som har konstaterats i samband med sjukdagpenningen ger alltså en bättre bild av personens handlingsförmåga.
När FPA:s yrkesinriktade rehabilitering bedöms är målgruppen de personer som har en sjukdom, en skada eller ett handikapp som väsentligt försvagar arbets- eller studieförmågan. Personens helhetssituation inverkar på bedömningen. I Mellersta Österbotten har antalet personer som deltar i FPA:s yrkesinriktade rehabilitering ökat årligen. År 2020 deltog 58 personer i en utredning om yrkesinriktad rehabilitering, 47 personer i sysselsättningsfrämjande yrkesinriktad rehabilitering och 56 personer i yrkesinriktad rehabilitering för unga.
Det behövs stöd för återgången till en handlingskraftig vardag
Ju kortare sjukfrånvaron är, desto lättare är återgången till arbetet, studierna eller arbetsmarknaden. Med tanke på klientens rehabilitering är det viktigt att rehabiliteringsstödet börjar så fort som möjligt efter insjuknandet. Det är också viktigt att klienten kan återgå till studierna eller arbetet så fort som möjligt och få stöd för detta.
För att klienten tryggt ska kunna utnyttja olika tjänster bör tjänsterna sammanjämkas och anpassas till de individuella behoven. Likaså är det viktigt att kontinuerligt och intensivt följa med om stödet är tillräckligt. Då har alla aktörer en enhetlig bild av rehabiliteringsklientens helhetssituation och rehabiliteringsåtgärdernas inverkan.
I den klientorienterade rehabiliteringen är utgångspunkten att höra klienten och ge klienten tillfälle att delta i planeringen och beslutsfattandet som gäller den egna rehabiliteringen. En klientinriktat och multiprofessionellt genomförd rehabiliteringsprocess är effektiv både ur mänsklig synvinkel och även faktabaserat. Därför är det viktigt att stärka och utvidga kunnandet i fråga om den övergripande rehabiliteringen till alla ställen där man möter partiellt arbetsföra klienter.
Multiprofessionellt stöd för klientens bästa
I Mellersta Österbotten har ett multiprofessionellt team grundats för att stödja arbetsförmågan. Teamet består av representanter för projektet för arbetsförmåga, social- och hälsovårdssamkommunen Soite, kommunförsöket med sysselsättning, TE-byrån och FPA. Ett multiprofessionellt team kan lösa komplicerade situationer som de sammanflätade utmaningarna i fråga om arbetsförmåga har orsakat.
Behovet av multiprofessionella utvärderingsteam i socialarbetet har lyfts fram bland annat av professor emeritus Anneli Pohjola vid Lapplands universitet. I ett sådant team har klienten en ansvarig person som styr samarbetet mellan olika aktörer i enlighet med klientens mål. Den ansvariga personen följer med hur klienten kommer framåt på servicestigen och hur målen uppfylls.
I Mellersta Österbotten börjar man också stegvis använda konsultationskanaler som hjälper sakkunniga i olika sektorer att få kontakt med varandra och stöd för att främja klientens ärende. Det återstår att se om integrationen inom social- och hälsovården i något skede framskrider så långt att vi verkligen har multiprofessionella arbetsenheter i tjänsterna som stöder arbetsförmågan. Då skulle man inte behöva anlita team som sammanställts av personer från olika sektorer.
Sektorövergripande stöd och rehabilitering är en utmärkt och effektiv metod för att hjälpa partiellt arbetsföra klienter att få arbete och unga vuxna att komma ut i arbetslivet. Med hjälp av sektorövergripande stöd och rehabilitering får äldre klienter också hjälp med att återgå till arbetslivet eller hållas i arbetslivet. Rehabilitering är också ett ypperligt alternativ för att stödja likvärdighet och minska välfärds- och hälsoskillnaderna.
Klientens sjukdom eller skada påverkar ofta arbetsförmågan. Det betyder ändå sällan att klienten är helt oförmögen att arbeta. Med hjälp av multiprofessionell planering och aktivt samarbete med klienten kan ändamålsenliga och individuellt utarbetade tjänstehelheter hittas för klienten. Detta gynnar i första hand klienten men även samhället.
Arbetsförmågan är viktig för varje person i arbetsför ålder, samhällets gemensamma kapital – låt oss därför trygga den tillsammans!
Mikko Nikkilä
Mikko Nikkilä arbetar som projektledare i Mellersta Österbottens projekt för arbetsförmåga som finansieras av social- och hälsovårdsministeriet. Mikko är en kritiskt tänkande magister i samhällsvetenskaper (samh.mag.) och en person som alltid vill utveckla sig själv. Hans mål är också att inspirera andra att komma med och utveckla samhället.
Tanja Asiala
Tanja Asiala har arbetat som sakkunnig i kommunförsöket med sysselsättning i Karlebyregionen. På hösten har Tanja tagit sig an nya arbetsuppgifter ännu mer övertygad om att rehabilitering och multiprofessionellt samarbete är ett effektivt sätt att stödja partiellt arbetsföra klienter mot arbetslivet. Tanja är socionom (högre YH) och intresserad av övergripande rehabiliterande stöd och planering av smidiga tjänster samt neuropsykiatrisk coach. Hon tror på förändring grundar sig på samarbete.