Veikko Salkios texter

Bakgrunden till mitt naturintresse

Källa och citat: Veikko Salkio, Bakgrunden till mitt naturintresse – ofta efterfrågade teman 14.1.1992

Liksom alla barn så har jag varit intresserad av djur så länge jag kan minnas. Det som är avvikande med mig är att jag stannat på samma nivå som barnen ända till dessa dagar. Då jag dessutom har en medfödd primitiv samlarböjelse så ser man resultatet i dessa glasskåp.

Det egentliga uppvaknandet skedde nog på min födelseort Imatra när jag hittade en bok som mina syskon lämnat kvar, en zoologibok skriven av K. E. Kivirikko. Den bläddrade jag sönder redan länge innan jag ens kunde läsa. Då jag blev lite äldre kände jag med bokens hjälp även igen fågelarter i naturen. Den första fågeln jag kände igen var en bofink. Jag minns texten i boken: ”Örnen har till följd av obegränsad förföljelse blivit ovanlig” och ”man lär ha betalat skottpengar för ormvråk man trodde var duvhökar”. Detta framkallade hos mig redan i unga år tanken om att det är nödvändigt att skydda naturen. Om texterna hade börjat till exempel med ”skydda naturen”, skulle texten kanske haft motsatt inverkan på det finska tjurskalliga sinnelaget. Kanske skulle jag ha tänkt ”skydda själv”.

Som 15-åring preparerade jag min första fågel, en morkulla, med hjälp av en handbok skriven av den kända läroboksförfattaren K. E. Kivirikko, som också är känd som djurpreparerare. Jag har alltså tagit intryck av honom inom tre olika områden: ornitologi, naturskydd och konservering. Senare ville ödet att jag skulle få tillfälle att träffa min respekterade lärofader. Detta hände på sommaren under krigsåret 1943 då jag var på permission från fronten. Samtidigt fick jag också under hans ledning bekanta mig med hans omfattande fågelsamling. Detta var inte enda gången vi träffades, men nu blir jag frestad att berätta om hur författaren A.E. Järvinen, som skrev böcker om vildmarken, ett par årtionden senare blev inspirerad att skildra sin originella lärare från skoltiden. Läraren hette Kivirikko.

Tillbaka till min tidiga ungdom. Det torde inte vara någon överraskning att min fritid gick åt till terrängutflykter eller till att sitta med näsan i fågelböcker. I synnerhet var jag intresserad av min favoritförfattare Einari Merikallios berättelser från Petsamoområdet. Finland hade ju vid den tiden glädjen att äga en smal remsa arktisk Ishavskust, naturvännens drömlandskap. Största delen av Merikallios skildringar utspelar sig på en ö i det öppna havet nära Kalastajasaarentos kust, där det finns en fortplantnings- och tummelplats för tusentals lunnefåglar, ejdrar, måsar och många andra bevingade – ett riktigt fågelparadis. I mitt barnasinne hade en hemlig önskan börjat gro om att en gång med egna ögon och öron uppleva det brokiga livet på den sagolika arktiska ön.

Min önskan blev till en tvångsföreställning – jag måste till Heinäsaaret.

Samtidigt som jag växte upp byggdes ett vattenkraftverk vid Imatraforsen för energiekonomins behov. Landskapet vändes upp och ner. Den mäktiga barrskogen på ön ovanför forsen höggs ner liksom den urgamla skogsdungen med klibbal på stranden. Det var orsak nog till gråt för en pojkspoling som jag och den första krisen i mitt liv. Inget tyglade min dröm och vilja att en gång komma till fågelön i Ishavet.

Och jag tog mig dit.

I förbifarten hade jag blivit fullvuxen. Konstigt nog hade gränsbevakningsväsendet tagit mitt gnäll om att få komma och trygga fåglarnas häckningsfrid på Heinäsaari på allvar. Denna uppgift hade anförtrotts åt nämnda väsen. Den stora dagen stundade den 20 maj 1936. För att använda en utsliten fras: min lycka kände inga gränser.

Min dröm hade förverkligats mitt under den mest intensiva tiden av fåglarnas årsrytm. En tilldragelse med nästan etthundratusen fåglar som fortplantade sig hade kommit igång. Vi två män i vapenuniform hade glädjen och en ansvarsfull uppgift i att få trygga fortplantningen, eftersom såväl äggtjuvar som turistskaror nästan dagligen infann sig för att beundra fåglarnas överflöd i vårt örike. I folkskaran vimlade det av utlänningar som representerade flera nationaliteter. Inte en enda representant från vår stora granne Sovjetunionen syntes emellertid. Senare var vi dock tvungna att konstatera att man även där hade uppskattat Heinäsaari och förmodligen planerat ”turistresor” till ön och även annanstans till det lilla grannlandet.

Utrymmet och kritiken gör det inte möjligt att ens försöka återge detaljer från den där obegripligt underbara naturoasen i Ishavets famn. Nordens ljusa sommarnätter som gav erfarenheten ännu mer skimmer ska inte heller glömmas. Solen glimrade ännu vid midnatt ovanför horisonten, där havet och himlen bildar en linjerak gräns.

Men den lyxiga sommaren var kort. Allteftersom fågelkullarna växte upp smög de sig i tur och ordning mot fastlandet bort från vårt beskydd och tog eget ansvar. När de sista fåglarna hade lämnat ön intogs den av en gripande tystnad. Ofta bröts tystnaden dock av den domderande höststormens buller och rytande. Den behövde inte vårt skydd, men den långa riksgränsen mot öster behövde det. Min förläggningsplats blev den mittersta byn som låg närmast Heinäsaari i Kalastajasaarento; byn hette Pummanki.

En ny livsdimension väntade i fjällterrängen i Pummanki. Där sprang det ju omkring fyrbenta som saknades helt på ön: rävar, fjällrävar, harar, hermeliner samt lämmel och mullvadar. Jag bekantade mig också, oberoende av om jag ville det eller inte, med livet i ett välfungerande samhälle med mer än hundra människor, som levde på torskens och naturens villkor.

Mitt eget liv började glida i angenäm riktning. År 1938 kompletterades lagstiftningen och därmed bildades naturskyddsområden i bl.a. Pummanginniemi och Heinäsaaret. Skötseln anförtroddes åt Skogsforskningsinstitutet, som behövde en lämplig person till fältarbetet och jag ansågs vara en sådan. Jag gick över i Skogsstatens tjänst.

Följande år fick jag ett stort motorfartyg att använda som farkost. I Pummanki, som hade blivit min stationeringsort, byggdes mig en tjänstebostad och avsikten var att jag skulle göra mig hemmastadd i början av december år 1939. Men erövrarbovarna som hade Stalin som ledstjärna behövde bostaden dagen före.

Ett sådant öde drabbade tegelhuset som Finska staten hade byggt med besvär och hopp för framtiden. Att våldtas av erövrarna lämnades också de områden vi skyddat, lunnefälten i Heinäsaari och fågelbergen i Pummanginniemi. Likaså miljöerna i dåtida Finlands bästa by, Pummanki. Även min första samling, som inbegrep tiotals arktiska djur, hade oturen att falla i händerna på de nya värdarna. Kvar blev förstås också alla mina jordiska ägodelar, bl.a. en betydande mängd zoologisk litteratur. Mycket annat blev också kvar – och det räckte inte ens till.

Otroligt för att vara nittonhundratalet, men diktatorerna i Europa svängde det andra numret i årtalet, nian, upp och ner. Man levde som på medeltiden och gjorde plundringståg till grannländerna.

Förståeligt nog begränsade åren i ”osämja” avsevärt mina möjligheter att utöva mina intressen, men intresset för naturen släcktes inte. Redan före Petsamotiden hade jag börjat arbeta som observatör och fågelringmärkare för Helsingfors Universitets zoologiska museum. Under Petsamotiden arbetade jag intensivare och mina kontakter till personer inom samma bransch blev tätare. Således tillbringade jag en del av varje permission från fronten i nämnda anstalt och jag fortsatte arbetet ännu under fredstiden. De kontakterna var till nytta senare, när jag började ”spionera” för att få information om museiskötsel. Jag halade senare in information även från mindre museer.

Jag hade börjat arbeta för att komma närmare mitt mål, en så omfattande samling som möjligt med varmblodiga ryggradsdjur, så snart min genomskjutna högra handled hade återfått arbetsförmågan. För att få inkomster arbetade jag ju fortfarande som fältman för Skogsforskningsinstitutet med Rovaniemi som boplats och jag traskade omkring på Lapplands naturskyddsområden för att trygga naturfreden. Uppgiften tillfredsställde min medfödda längtan till naturen, men de där inlandsområdena var ju – även i bästa fall – en blek aning av natur i förhållande till det förlorade och dagligen ihågkomna sagolika Petsamo.

Vid sidan om hann jag även bekanta mig med andra ödemarker i Lappland. Oftast valde jag Pomo- och Koitilaskaira i Sodankylä som utflyktsmål. Författaren A.E. Järvinen, som skrev böcker om vildmarken, hade tidigare förespråkat och rekommenderat nämnda områden när han ledde en förening där jag var medlem och vars syfte var att skydda den ursprungliga naturen.

I Karleby, Veikko Salkio