Fortsätt till innehållet
Lukuseuran huoneessa on vihreä kaappi, jossa vanhoja kirjoja. Huoneessa on myös pitkä pöytä ja tuolit.

Biblioteks historia

Karleby stadsbiblioteks historia

  • När vårt lands biblioteksväsende firade sitt 200-års jubileum år 1994, blev det i Karleby aktuellt att forska i det förgångna på vår egen ort. I staden hade ju verkat landets tredje äldsta läsesällskapsbibliotek. Det hade efter Vasa och Åbo grundats den 28 juni 1800. Initiativtagarna var 23 till antalet och de förband sig att i sitt värv ta i beaktande både nytta och nöje som läsning av goda böcker får till stånd.

    Kyrkoherden i Gamlakarleby, lantdagsmannen Anders Chydenius var stiftelseurkundets första undertecknare. Biblioteket i Gamlakarleby kallades länge “Chydeniibiblioteket”. Anders Chydenius hade under sin tid aktivt verkat för tryckfrihet och frihandel.

    Apotekare Gustaf Libeck fungerade som sällskapets bibliotekarie i 40 år och under hans tid fördes en spännande kamp emot censuren. Biblioteket bestod i huvudsak av böcker på svenska och danska. De beställdes från Stockholm och Åbo, bands in i vackra skinnband i Gamlakarleby och försågs med bibliotekets exlibris.

    Närmare 1000 böcker finns ännu idag bevarade och samlingen hör till det vackraste i biblioteket. Samlingen finns nu bevarad i gröna bokskåp med glasdörrar. Bokskåpen är specialtillverkade för samlingen år 1929.

    Att ett av de första läsesällskapen i landet grundades just i Gamlakarleby återspeglar mycket bra stadens dåtida ställning som en av Finlands viktigaste handels- och sjöfartsstäder och de livliga förbindelser som då fanns till de stora hamnstäderna i Europa. Handel och kultur gick hand i hand.

    Allt som oftast finns det orsak att titta tillbaka och värdesätta det arbete som har gjorts. Biblioteket ordnade en fest när man flyttade in i nya utrymmen år 1977. På lånedagen 1994 ordnades en soaré enligt modell från förra århundradet.

    Underlag till följande översikt har tagits från tidigare bibliotekariers sammanställningar över gångna år samt redaktör Annikki Wiirilinnas skrift Muistelmia vanhasta kirjastosta. Sammanfattningen fram till år 1945 har fil.lic. Hillevi Toiviainen gjort för Kokkolan historia, del IV. Tilläggsuppgifter har erhållits ur bibliotekets arkiv: statistik och protokoll. Även illustrationerna är därifrån.

    När biblioteksväsendet i Karleby firar sitt 200-års jubileum år 2000 finns det orsak att utarbeta en gemensam utförligare historik, som också skulle omfatta en grundlig framställning över biblioteksverksamheten även i Karleby landskommun och Öja. Nu beaktas de från och med kommunsammanslagningen.

    Karleby den 10 oktober 1995 Aleksis Kivi-dagen som också var öppningsdag för folkbibliotekets läsesal för 120 år sedan.

    Tuula Luhtala

  • Ett folkupplysningssällskap grundades i Jyväskylä år 1874. Som namnet säger var sällskapets avsikt att upplysa folket bl.a. genom att publicera och sprida litteratur som folket kunde förstå samt att grunda folkbibliotek och läsestugor. I Wasabladet 22.1.1876 ingår de äldsta uppgifterna om att en läsesal inlett sin verksamhet i Gamlakarleby 10.10.1875. Lägre folkskolans sal (s.k. stenskolan) hade upplåtits till läsesal och den hölls öppen fyra timmar på söndagseftermiddagarna. Som dess föreståndare fungerade lärarinnan vid lägre folkskolan Maria Wiklund. Till läsesalen hade man prenumererat på följande tidningar: Hemwännen, Land och folk, Läsning för folket, Ur folkens häfder, Stadsmissionären, Wasabladet, Österbotten, Barnawännen, Folkwännen, Suomen Kuwalehti och Kyläkirjasto.

    Wasabladet konstaterade dessutom att man i samma utrymmen också hade öppnat ett folkbibliotek 2.1 innevarande år. Som bibliotekarie fungerade fröken Maria Wichman. Att låna en bok i två veckor kostade 5 penni ; om lånetiden överskreds uppbar man 10 penni per vecka i böter. De äldsta protokollen från åren 1885-1898 visar, att Folkupplysningssällskapets gamlakarlebyavdelning svarade för upprätthållande av ett bibliotek. Fram till år 1898 fungerade dr E.F. Staudinger, med.lic. F.E. Hellström, bokhandlare John Björkman, fil.mag. J.F. Sandelin och folkskollärare Alex. Sandkulla i tur och ordning som ordförande. Enligt protokollsanteckningar från år 1885 bestod avdelningen av 52 medlemmar, bland vilka flera kända släkter i staden fanns representerade: Björkman, Donner, Ebeling, Forsén, Finnilä, Björklund, Hellström, Nyström, Lithén, Lassander, Staudinger, Wallin och Wiklund.

    Helt på privat initiativ handlade man dock inte. I landets städer var det överlag vanligt att olika kultursträvanden stöddes med vinstmedel från utskänkningsbolag. Dessa medel kom också folkbiblioteket i Gamlakarleby till godo.

    Den första avlönade bibliotekarien Lina Lundström fick år 1885 en årslön av 75 mark, som följande år höjdes till 100 mark. Den oavlönade medhjälparen Maria Wiklund beviljades år 1887 en gratifikation om 75 mark för flera års osjälviskt arbete. Den ekonomiska grunden för hela folkbiblioteksverksamheten framgår ur en förteckning över bibliotekets budget från år 1892:

    Inkomster:
    Saldo från 1891 mk 81,34
    Medlemsavgifter mk 50,00
    Från Utskänkningsbolagets Inbindning vinstmedel mk 300,00
    Sammanlagt: mk 431,34

    Utgifter:
    Tidningsprenumeration mk 105,23
    Böcker mk 168,98
    Inbindning mk 78,40
    Folkupplysningssällskapet mk 6,00
    Brandförsäkring mk 8,33
    Porton mk 1,20
    Saldo mk 63,00
    Sammanlagt: mk 431,34

    De äldsta uppgifterna om antalet lån finns i Norra Posten nr 6 från år 1888. Enligt den lånades år 1887 2536 svenska och 329 finska böcker. Föregående år 1886 var antalet lån något större, nämligen 2641 svenska och 537 finska böcker.

    Annie Hongell beskriver biblioteksarbetet från slutet av 1800-talet:

    “Såvitt jag vet har biblioteket ända sen medlet av 1880-talet varit inrymt i samma lokal, vilken förut varit lägre folkskola. Biblioteket var inrymt i gårdssalen, nuvarande finska utlåningssalen. Från min tidiga barndom kan jag påminna mig detta rum som utlåningssal. Längs väggarna var placerade gula skåp med omsorgsfullt låsta dörrar, vilka dock öppnades utlåningsdagarna, och klapprande slogo mot varandra. En smal disk skilde låntagarna från skåpen och utlåningsbordet, där tvänne äldre, gråhåriga damer skötte utlåningen. Böckerna stodo i skåpen, oftast i dubbla rader, försedda med nummerlappar på ryggen. En tryckt katalog fanns, ur vilken det nummer man önskade, högljutt uppropades. Även jag har stått vid den disken, och med spänning avvaktat om Topelii sagor eller någon flickbok med röd rygg och gula pärmar möjligen fanns inne. Låntagarens namn, bokens nr och förfallodag inskrevs av bibliotekarien i en svart bok, varifrån lånet sedan utströks å avhämtningsdagen.”

  • Folkupplysningssällskapets strävan var att kommunalisera de bibliotek som fungerade på frivilligbasis och denna åtgärd erbjöds också i Gamlakarleby. Överlåtelsen skedde 1.10.1898, vilket betydde starten för kommunal biblioteksverksamhet i Gamlakarleby. Eftersom folkbibliotekets verksamhet i avgörande mått hade erhållit offentligt stöd, betydde förändringen i sig inte mycket med tanke på stadens utgifter, men kommunaliseringen gav dock en viss stabilitet åt själva biblioteksarbetet.

    Från allra första början eller år 1876 hade folkbiblioteket uppgjort en tryckt förteckning över svenska böcker. Under sin nästan 20 år långa verksamhetsperiod kunde man erbjuda närmare 1500 titlar. Av dessa var över 800 skönlitterära verk, ca 100 religiösa verk, ca 80 historiska verk, ca 50 geografiska verk och resten representerade övriga områden inom facklitteraturen. En tryckt förteckning över finska böcker fick man år 1904. År 1900 bestod stadens befolkning av 74,1 % svenskspråkiga och 25,1 % finskspråkiga invånare.

    Enligt bevarade tidningsurklipp lånades år 1910 sammanlagt 7804 böcker, flere än någonsin tidigare. För första gången räknades hur många gånger en bok hade varit utlånad. Favoritboken var Fältskärns berättelser, vars olika delar hade lånats sammanlagt 96 gånger. Därefter följde Myladys son 27 gånger och Greven av Montecristo 19 gånger. Topelius’ sagor var både de finskspråkiga och de svenskspråkiga barnens favorit. Välskärin kertomuksia var utlånad 52 gånger.

    Biblioteket fortsatte sin verksamhet i lägre folkskolans utrymmen ända fram till år 1909. Då flyttade den privata svenska samskolan dit och behövde alla utrymmen. Biblioteket var tvunget att flytta till ett litet genomgångsrum i pedagogiehuset. Utrymmet var mindre än det föregående och dagsljus nådde in från endast ett fönster. Man blev tvungen att ta bort dörrarna från bokskåpen eftersom de, när de stod öppna, tog för mycket utrymme i det annars trånga rummet.

  • Att utöva biblioteksverksamhet i pedagogiehusets utrymmen var extremt besvärligt och betjäningnivån led kännbart. Statens biblioteksinspektör Carl-Rudolf Gardberg påpekade saken år 1928. När den svenska samskolan flyttade till mellanskolans utrymmen, kunde biblioteket flytta tillbaka till “stenskolan”, där man nu fick 3 rum, sammanlagt 114 m2, till sitt förfogande. I samband med flyttningen förnyades även inredningen: man skaffade öppna hyllor, utlåningsbord och annan nödvändig utrustning. Den nya bibliotekslagen stipulerade avgiftsfri utlåning samma år. Bibliotekets namn ändrades till Gamlakarleby stadsbibliotek enligt fullmäktiges beslut 15.3.1929.

    Gamlakarleby stadsbibliotek har haft turen att ha många långvariga arbetstagare i sin tjänst. År 1909 inledde Annie Hongell, som då innehade en huvudsyssla som bankprokurist, sin överlägset långa och förtjänstfulla gärning som bibliotekarie i bisyssla. Hon innehade bibliotekarietjänsten till år 1949, då tjänsten ombildades till huvudtjänst. Hennes syster Ada Hongell fungerade åtta år som direktionsordförande.

    Biblioteksverksamheten växte och det ledde till att en bibliotekarie i bisyssla inte längre ensam kunde sköta verksamheten. År 1924 valdes lärare Leila Sandelin till en nygrundad tjänst som biblioteksbiträde och även hon stannade länge kvar i bibliotekets tjänst, ända till år 1946. Även Majlis Ruoho, som började som biblioteksbiträde år 1937 och byråföreståndare Ulla Jacobsson som började år 1941 har visat stor arbetslojalitet genom att stanna kvar i bibliotekets tjänst under flere årtionden. Även svenska avdelningens föreståndare Hedvig Mellberg inledde sitt hängivna arbete i biblioteket redan före kriget och slutade först i och med pensioneringen år 1975. När man tar i beaktande stadens fortsatta befolkningsökning, tvåspråkighet och att bibliotekets verkliga nyttjandegrad måste man anse personalens antal jämförelsevis lågt. Brist på kvantitet kompenserades dock av kvalitet: personalen var i sitt arbete entusiastisk, hängiven och långvarig.

    Mitt bibliotek

    Genom kyrkoparkens rönnar
    solsken genom grönska strömmer,
    och en fågels jubeldrömmar
    genom öppet fönster går
    – när i väster solen dalar –
    in i bibliotekets salar,
    där de tysta böcker talar
    rad i rad, på hyllor glömda,
    många slitna, dock ej glömda
    utav trogen läsarhand.

    Alla skrivna, alla tänkta
    på det svenska språk, som skänkte
    stål i sinne, mod och barm.
    Ifrån barnaårens under
    upp mot diktens högtidsstunder
    samma språk emot oss klingar,
    som åt fantasin gett vingar
    i en värld, förödd och arm.

    Stolta språk, som fast förenar
    Nordens alla fyra grenar
    till ett träd, vars rötter banar
    väg mot Danmarks gröna dalar,
    toppen höjs mot Norges fjäll,
    löven mäktigt brusa, där de sjunga
    genom Sveriges väna bygd, och gunga
    över Bottniskt hav och Östersjö
    hän mot Finlands låga kust
    och Ålands väna ö.

    Gamlakarleby, 27/9 1947
    Annie Hongell
    Inf. i Jämtlands Tidning 11/11-47

    Stadsfullmäktige beslöt 22.11.1933 att dela biblioteket i två delar, det finskspråkiga Kokkolan suomalainen kaupunginkirjasto och det svenskspråkiga Gamlakarleby svenska stadsbibliotek. Båda skulle ha sina egna direktioner. Delningen trädde i kraft i början av år 1934. År 1937 hade biblioteket blivit för trångt och man tog i bruk hela huset, sammanlagt 178 m2. För den svenska litteraturen reserverades tre rum, sammanlagt 100 m2, och för den finska likaså tre rum och 78 m2. Stadsfullmäktige fastställde sommaren 1936 både de finska och svenska stadgarna, där bibliotekens målsättningar samt direktionernas och bibliotekariernas uppgifter och skyldigheter noggrannt angavs.

    Bibliotekets delning hade inte fört med sig väsentligt effektivare verksamhet, eftersom man år 1947 avstod från delningen och biblioteken återförenades till en enda institution. Biblioteket kom att adminitrativt överföras till Jyväskylä inspektionsdistrikt 1.1.1947.

    Yxpila anslöts till biblioteksverksamheten år 1938, när man beslöt att grunda en lånestation där. Till att börja med skaffade man 63 titlar. År 1955 flyttade man till utrymmen i Yxpila skola och fick benämningen filialbibliotek. År 1979 flyttade biblioteket i Yxpila in i egna utrymmen för att sedan åter bli utlåningsstation vid skolan hösten 1993.

  • Tillväxten och nyttjandet av bibliotekets tjänster framgår ur följande sifferuppgifter om Gamlakarleby stadsbiblioteks verksamhet åren 1920-1950:

    År Bibliotek Titlar Lån/år Låntagare/år
    1920   1   3 840   10 835      866
    1930   1   4 940   16 577      969
    1940   2   8 855   30 997   1 730
    1950   2 17 409   50 483   2 157

     

    Gamlakarleby hade redan år 1933 blivit en stad med finskspråkig majoritet. Den tidigare svenska majoritetsställningen syntes dock på många sätt inom olika områden. Ännu i början av 1950-talet fördelades ett bokbestånd på ca 17400 titlar så, att ca 8900 var på svenska, ca 6900 var på finska och ca 500 var på något annat språk.

    Ungefär 50500 lån igen fördelades så, att ca 26000 finska böcker, ca 21300 svenska böcker, ca 450 böcker på övriga språk lånades ut på stadsbiblioteket och ca 2750 böcker lånades ut i Yxpila.

    Utlåningen vände till finsk majoritet år 1938, medan i fråga om antalet titlar blev det finsk majoritet först år 1952.

  • 12.10.1939 tvångsöverläts biblioteket till militärmyndigheterna. Till en början skulle man lämna kvar ett rum åt biblioteket och utlåningsverksamheten skulle fortsätta i begränsade utrymmen, men i praktiken visade sig denna plan redan från början omöjlig att förverkliga. Sålunda höll man biblioteket under krigstiden öppet endast oregelbundet och slumpmässigt. Av förklarliga skäl hade staten viktigare utgifter och till exempel 1942 års statsstöd på 15000 mark förblev obetalda. Inte heller staden kunde under dessa förhållanden stöda biblioteket desto mer än andra institutioner i normala fall. Biblioteket var, då när man tidvis kunde ha öppet för allmänheten, isande kallt och funktionärerna var tvungna att arbeta med stelfrusna händer och klädda i tjocka yllekläder.

    Biblioteket erhöll år 1943 en donation från tyska ambassaden innehållande tyskspråkig litteratur samt båda delarna till Hitlers Min kamp. När freden kom var man på biblioteken tvungna att avlägsna sådan litteratur som ansågs sovjetfientlig. I Gamlakarleby stadsbibliotek hittades 29 titlar som måste avskrivas och bland dem Hitlers Min kamp. Senare konstaterade statens inspektör att han i hyllorna inte kunde hitta sovjetfientlig litteratur, men han påpekade att man borde ha gjort en notering i direktionens protokoll samt uppgöra en förteckning över avskrivna böcker.

    Yrkesfolkets värderingar om biblioteket i Gamlakarleby

    I ett brev från 23.1.1946 konstaterade inspektören i Jyväskylä distrikt Olga Risula att Gamlakarleby var långt efter andra städer i samma storleksordning.

    Statens biblioteksdirektör Helle Kannila utförde 22.-23.3.1946 en inspektion i Gamlakarleby stadsbibliotek. Hon konstaterade i sin rapport att “Stadsbibliotekets indelning i två bibliotek på språkliga grunder är ett sällsynt arrangemang i vårt lands städer” och att dess nackdelar är klart större än dess fördelar. Hon ansåg lösningen vara oekonomisk, eftersom det krävdes mer utrymme och personal än en enhetlig lösning krävde. Hon föreslog att bästa alternativet vore en återgång till ett enda tvåspråkigt bibliotek. En jämförelse mellan biblioteksanslagen i Gamlakarleby och övriga städer i praktiskt taget samma storleksklass visade enligt henne att anslagen i Gamlakarleby var “otillräckliga”. Referensbiblioteket var enligt hennes bedömning “skandalöst torftigt”. Ur den ganska långa listan över missförhållanden kan ännu nämnas, att biblioteket inte hade någon systematisk katalog, inga arbetsrum för funktionärerna, ingen telefon och ingen skrivmaskin.

    Kannila framförde en hel del förbättringsförslag: biblioteket måste få åtminstone en tjänst som huvudsyssla, rumsarrangemangen måste saneras, inredningen förnyas, bokurvalsprinciperna granskas o.s.v. Hennes framställning var sträng, men kompetent och saklig. Av denna åsikt var också uppenbarligen stadens beslutsfattare, ty inom de närmaste åren började man småningom förverkliga hennes förslag till förbättringar. Stadsfullmäktige var tvungen att ta ställning och besluta om bibliotekets utveckling på sitt möte 29.10.1946.

  • Den första heltidsanställda bibliotekarien fick man slutligen 1.4.1949, när FK Eeva-Marjatta Karstu anställdes som bibliotekschef. Hennes epok räckte dock bara till år 1953, ty följande år började hon som biblioteksinspektör inom Vasaregionen. Efterträdare var gamlakarlebybon Riitta Niemi under åren 1956-1958, men hon flyttade av familjeskäl bort från orten. Långvarig ny chef blev 1.4.1959 PK Leena Slotte och hennes epok räckte till år 1990.

    Nu började en intensiv period med att utveckla biblioteket. Utrymmesproblemet blev ett hinder ända fram till kommunsammanslagningen. Problemet löstes tillfälligt genom att barnavdelningen flyttade till Lavanderska huset, där även musikbiblioteksverksamheten fick sin början och man grundade en musikbibliotekarietjänst år 1976. Bibliotekspersonalens mängd ökade stadigt vartefter verksamheten utvidgades och moderniserades så, att i slutet av år 1976 fanns 7 bibliotekarier, 7 biblioteksfunktionärer, av vilka 2 var deltidsanställda och ½ vaktmästare.

    De viktigaste statistikuppgifterna från samma år:

     År  Bibliotek  Titlar  Lån  Låntagare
     1976   4   89 897   293 439   9 938

     

    Statistiken från år 1976 visar att antalet titlar hade nästan femdubblats jämfört med år 1960, antalet lån hade tredubblats och antalet låntagare var nu dubbelt så många. Anstaltsbiblioteksverksamhet hade inletts och ett filialbibliotek hade grundats i Björkhagen.

  • Anstaltsbiblioteket

    Anstaltsbiblioteksverksamhet sattes igång i staden efter ett initiativ från biblioteksnämnden år 1970. En grund att stå på gav 1962 års bibliotekslag om särskilt statsstöd. Till bibliotekarie på deltid valdes Ann-Sofie Soback (Vainio). Hennes arbetstid var 23 timmar, men det 40 m2 stora biblioteksrummet var öppet natt och dag. Besök på avdelningarna startade år 1971. Följande år utökades verksamheten till åldringshem och Libeckska sjukhuset. Antalet böcker växte från 448 till 2351 och utlåningen ökade under ett par års tid till ca 14000 lån per år. Patientplatserna fördubblades fram till år 1973. Böckerna katalogiserades till en början vid Centralsjukhusets bibliotek. När arbetsmängden ökade kom Ulla Kaila från huvudbiblioteket till hjälp och hon arbetade 14 timmar i vecka och skötte även Furuåsens bibliotek en gång i veckan. Biblioteket på Furuåsens åldringshem fick år 1981 till förfogande ett 24 m2 stort biblioteksrum i en flygel i åldringshemmet. Under de bästa åren lånades där 4000 böcker.

    Ann-Sofie Vainio pensionerades år 1984 och lämnade efter sig ett bibliotek, vars verksamhet helt utgick från patienternas rekreation och trivsel: biblioteket var öppet från morgon till kväll, man gjorde rundturer med bokkärror på avdelningarna två gånger per vecka och både den finsk- och svenskspråkiga boksamlingen var mångsidig.

    Samma år fick anstaltsbiblioteket en tjänst på heltid. Biblioteksverksamheten har fortsatt i stort sett i samma spår. Utlåningsstatistiken steg ända till år 1988, då man hade en utlåning på 43000 lån. Bokanslagen har på grund av depressionsåren och statsandelarnas normalisering sjunkit kraftigt de senaste åren. Men glädjeämnen finns: Trots despressionen vågade man starta en värdefull och nödvändig Boken kommer-verksamhet år 1991. På Centralsjukhuset fick man de länge efterlängtade tilläggsutrymmena år 1994. Arbetet värdesätts och samarbetet med det övriga biblioteksväsendet fungerar bra.

    Björkhagens bibliotek

    Björkhagens bibliotek blev färdigt år 1975 i den nya växande stadsdelens servicecenter. För biblioteket hade reserverats 200 m2 i skolans omedelbara närhet. Då både befolkningen och elevantalet i skolan ökade blev bibliotekets snabbt för litet. Man behövde tilläggsutrymmen och för biblioteket byggdes 150 m2 till under hösten 1983. I det förstorade biblioteket fanns redan 26000 böcker och antalet lån steg till över 100000. Utlåningsrutinerna förnyades två gånger så att år 1980 övergick man till kamerautlåning och 1990 till adb-utlåning.

    Idag har Björkhagens bibliotek ca 2000 kunder och bokbeståndet har stigit till 35000. Tvåmiljonstrecket för utlåningen överskreds hösten 1995. Anskaffningen av audiovisuellt material har märkbart ökat. Musikinspelningar, videokassetter, talböcker och språkkurser är en viktig del av samlingarna liksom också tidningarna och tidskrifterna.

    I Björkhagen har samarbetet mellan skola och bibliotek varit föredömligt. På förmiddagarna innan biblioteket öppnar officiellt besöker skolans elever klassvis biblioteket på bibliotekstimmar. Björkhagenborna uppskattar och utnyttjar sitt eget bibliotek som kompletterar det allt bättre fungerande nätverk som bildades i och med förnyandet av utlåningssystemet våren 1996.

  • Den omsorgsfullt förberedda kommunsammanslagningen år 1977 fick till stånd en riktig utvecklingsimpuls, då biblioteksnätverket i Karleby växte med flere bibliotekspunkter från den redan år 1860 påbörjade biblioteksverksamheten i Karleby landskommun: biblioteken på Kyrkbacken, i Halkokari, Palo, Villa, Rödsö, Såka och Vittsar blev nu filialbibliotek i Karleby stad. Till dessa hörde också den tidigare självständiga kommunen Öjas kommunbibliotek.

    Bibliotekets personal fördubblades. Man fick fem nya tjänster: biträdande bibliotekschef, filialföreståndare, vaktmästare, biblioteksbiträde och ordningsbiträde.

    Nya hyrda utrymmen på 1800 m2 på Storgatan i ett före detta tryckeri bjöd på ypperliga yttre ramar för utvidgning och utveckling av biblioteksverksamheten. Dit flyttade man på våren 1977 och invigningen firades på Karlebydagen i september. Den nya tekniken kom med som en del av servicen. Kamerautlåning började man med 1980 och adb-projeketet kom igång 1984, vilket i sin tur ledde till adb-utlåning år 1989. Samma år startade försöket med frikommun. Kultur- och biblioteksnämnden bildades och den ändrades år 1993 till kultur- och fritidsnämnden. Nya medier kom med i bilden: dörrarna öppnades för videokassetter år 1988. Databaser togs i bruk i informationssökningen.

    Bokbussens ibruktagande år 1982 och kampen om de små utlåningsstationerna präglade de kommande åren. Halkokari, Rödsö, Såka och Vittsar filialbibliotek ändrades i början av år 1980 till utlåningsstationer, eftersom länsstyrelsen inte mera godkände deras utrymmen som biblioteksutrymmen.På grund av skolornas utrymmesbehov och den ringa användningen drogs de nämnda utlåningsstationerna in åren 1983-1985 och största delen av deras samlingar donerades till skolorna. Kyrkbackens filialbibliotek drogs in i slutet av år 1981 och bokbussen inledde sin verksamhet 1.3.1982. Materialet vid Kyrkbackens filialbibliotek utgjorde underlag för bokbussens samlingar.

    Huvudbiblioteket har fungerat i fastigheten på Storgatan 2 i 19 års tid. Huset byggdes 1963 som tidningshus för Keski-Pohjamaas tidningstryckeri och det byggdes om och hyrdes ut till bibliotek år 1977.

    Bibliotekets fasta servicepunkter minskade från tretton till åtta, men som motvikt fick man bokbussens hållplatser och utlåningspunkterna blev 75.

    1986 års statistik visar att verksamheten ökade märkbart:

     År  Bibliotek    Titlar   Lån  Låntagare
     1986    8   251 562  653 163   13 729

     

    Huvudbibliotekets andel av utlåningen var ca 50 %, men ökade fram till år 1994 till 67 %.

    Depressionsåren medförde vid decennieskiftet att statistiken ökade med ännu 7-8%, men samtidigt skars budgetmedlen ner med 13%, bokanslagen t.o.m. med 25%.

    Personalens antal stabiliserades: 10 bibliotekarier, 5 deltids- och 13 heltidsanställda biblioteksfunktionärer samt 4 övriga tjänster. En oumbärlig tilläggshjälp är personalen som är anställd med sysselsättningsstöd.

    De sista utlåningspunkterna från Karleby landskommun i Palo och Villa drogs in år 1990, Öja 1991 och Yxpila utlåningsstation i slutet av år 1994. Huvudbibliotekets magasinsutrymmen förstorades ett par gånger. En ny övervakad tidningsläsesal öppnades hösten 1994. Det utrymme som nu stod till förfogande var 2123 m².

    Landskapsbibliotek

    Redan år 1962, när den nya bibliotekslagen möjliggjorde grundandet av landskapsbibliotek, föreslog nämnden att Gamlakarleby stadsbibliotek skulle bli Mellersta Österbottens landskapsbibliotek. Tiden var inte mogen för projektet och länets bibliotek delades mellan Seinäjoki och Vasa så, att Gamlakarleby, senare Karleby, hörde till Vasa landskapsbiblioteksområde ända till slutet av år 1994. Hinder var framförallt otillräckliga utrymmen och andra ramar.

    Stadens önskan i landskapsbiblioteksfrågan togs upp på nytt i festtalet vid invigningen år 1977. År 1988 utnämndes då Karleby till stödbibliotek för fem omkringliggande kommuner och ett par år senare hörde tio kommuner till den inofficiella ringen.

    Som ett resultat av den nya regionalförvaltningslagen startade landskapsbiblioteksverksamheten i början av år 1995 så, att 11 närliggande kommuner (Halso, Himango, Kannus, Kaustby, Kelviå, Lestijärvi, Lochteå, Perho, Toholampi, Ullava och Vetil) flyttades över till Mellersta Österbottens landskapsbibliotek och lydde nu under Karleby. Verksamheten går under namnet Kokkolan kaupunginkirjasto-maakuntakirjasto Karleby stadsbibliotek-landskapsbibliotek.

    Det första landskapsbiblioteksmötet ordnades 7.3.1995, då biblioteket fick motta de olika kommunernas standar.

  • Kampen om egna utrymmen för biblioteket har fram till år 1996 räckt i 38 år. År 1987 ordnades en utställning som beskrev den dittillsvarande utvecklingen. Förordet till utställningen upptog fem sidor. Varför projektet tagit så lång tid framgår av det följande:

    I Gamlakarleby hade man fingret på tidens puls och år 1965 föreslogs akademiker Alvar Aalto som planerare för ett bibliotekshus. Rumsprogrammet var 1791 m2 och tomt reserverades på den plats där det nuvarande stadshuset befinner sig.

    År 1967 var ritningarna klara. Saken förhalades och ritningarna föredrogs nämnden först år 1969. Biblioteket är ocksåen funktion av tidpunkt och verksamhetsform. Hade lösningen blivit föråldrad redan år 1970, när man på stadens 350-års jubileum beslöt att, tvärtemot förväntningarna, förverkliga projektet enligt dessa planer eller var orsaken enbart fattigdom?

    En tillfällig lösning på problemet växte fram när Kokkolan Kirjapainos fastighet på Storgatan redan år 1961 föreslogs som bibliotek och dit flyttade man slutligen våren 1977. Utrymme fanns till förfogande i samma mån som i Aaltos planer, men fastigheten var på hyra.

    Ganska snabbt aktiverades man åter att kämpa om egna utrymmen. År 1985 utsågs en kommitté för projekt- och förplanering av biblioteket. Som ett resultat av kommitténs arbete färdigställdes stadsbibliotekets grundplan på 4354 nyttokvadratmeter. Tomt reserverades bredvid Idrottshallen vid Anders Chydeniusgatan. Som planerare valdes arkitekt Kaarlo Leppänen som i tiderna arbetat på Aaltos byrå. Man fick ritningar och en miniatyrmodell till stånd samt ännu nerbantade ritningar på 3298 m2, men åter var det tvärstopp.

    Är biblioteket fånge i hyrda utrymmen? Man var tvungen att förstora och renovera för att landskapsbiblioteksverksamheten och Europainformationsbyrån skulle rymmas inom husets väggar hösten 1995.

    Som tilläggsepisod antecknades till kännedom stadsarkitekt Nils-Erik Stenmans ritningar samt planer för inköp och sanering av befintliga fastigheter varvid saken drog ut på tiden.

    Tillsvidare är Karleby stadsbibliotek landets enda landskapsbibliotek som fungerar i hyrda utrymmen. Statsmakten har förhållit sig förståelsefullt till Karlebys planer och upprepade gånger reserverat egna medel så för tillfället är hälften av kostnaderna redan beviljade för år 1997. Ett positivt byggbeslut måste dock göras i Karleby och snart. Att förbättra biblioteksförhållandena och utveckla biblioteket till ett kunskapshus för Mellersta Österbotten för alla stadsbor och landskapets invånare är en regionpolitisk kulturuppgift som förpliktar. Bibliotekets roll i dagens samhälle är att fungera som kulturcentrum, informationscentrum och stödcentrum för utbildning. Ett eget hus står högst på önskelistan för framtiden i väntan på 200-årsjubileet.

  • Ahmas, Kristina: Kokkolan rakennuskulttuuria ja kulttuurimaisemia. Kokkola 1992.

    Boman, Tapani: Selvitys nykytilanteesta ja kehittämistarpeista. Moniste 13 s. Kokkola 1987.

    Gardberg, Carl-Rudolf: Läsesällskapet i Gamlakarleby och dess samtida. Särtryck ur Svenska

    Litteratursällskapets Historiska och Litteraturhistoriska studier. 45 s. Helsingfors 1938. Suom. Tuula Luhtala 1993.

    Karjalainen, Marjaana: Kansankirjastojen kehitys Suomessa vuosina 1802-1906. KP 1977.

    Hongell, Annie: Historik över Gamlakarleby stadsbiblioteks 75-års och det s.k. Chydenius bibliotekets 150-års jubileum år 1951. Moniste 5 s.

    Hyttinen, Pertti: Kirjasto kertoo lukijoistaan. Sanat-Skrivet ss.9-10. Kokkola 1993.

    Lindsjö, Verner: Biblioteksverksamheten i Karleby 100 år 28.10.1962. Historisk återblick. Moniste 9 s.

    Schildt, Göran: Alvar Aalto: a lifes work – architecture, design and art. Otava 1994.

    Toiviainen, Hillevi: Kokkolan kaupungin historia IV. Kokkola 1994.

    Wiirilinna, Annikki: Muistelmia vanhasta kirjastosta. Moniste 14 s. 1977.

Ullava biblioteks historia

  • I Ullava har det funnits ett bibliotek – lässtuga sedan början av 1890-talet. Den dåvarande prästen Karl Simelius försökte främja läsningen och biblioteksverksamheten. Johanna Videnoja var bibliotekarie – föreståndarinna för lässtugan.

    1908 Nykterhetsföreningen Korven Vesa grundade ett eget bibliotek, vilket som mest hade ett par hundra exemplar.

    På stadig grund stod Ullava biblioteksväsende först från och med år 1938, då statens biblioteksväsende donerade 200 exemplar till Ullava. Med dem fick biblioteket en bra grund för att utveckla verksamheten.

    Därefter sköttes biblioteket länge av Martta Vähälä. Biblioteksutrymmena fanns till en början i  farstun till kyrkbyns folkskola, senare i kommunalhuset, tills det år 1968 fick flytta till de nuvarande utrymmena i Ullava kyrkbys skola. Elisa Aho var bibliotekarie där från 1975 ända till 1987.

    Filialbiblioteket i Rahkonen började sin verksamhet som lånestation år 1955 i Klemola hus. TIll bibliotekets möblemang hörde ett skåp, ett bord och en stol. Låneverksamheten sköttes av Laura Klemola ända fram till år 1980.

    Biblioteket flyttade till Rahkosen koulus utrymmen år 1976.

    Filialbiblioteket i Rahkonen fick nya utrymmen år 1991.

    Ullava huvudbibliotek fick nya utrymmen år 2002.