Fortsätt till innehållet

Uppgifter om vatten

Hållbar vattenförsörjning

Hållbar vattenförsörjning innebär att den är trygg, högklassig, jämlik och kontrollerad. Den utvecklas förutseende och planmässigt.

Karleby Vatten strävar aktivt efter att minska koldioxidavtrycket till följd av dess verksamhet och att skydda vattendragen. Vi strävar efter att planera saneringarna effektivt i samarbete med staden så gator inte behöver rivas upp många gånger under kort tid. Alltid när det är möjligt gynnar vi teknik som inte förutsätter grävning. En av de viktigaste åtgärderna är att rengöra och sanera planenligt. På så sätt undviks exempelvis läckage av avloppsvatten i omgivningen.

Karleby Vatten strävar efter att från sitt avloppsvattennätverk avlägsna dagvatten som onödigt belastar nätverket. Dagvatten belastar onödigt avloppsvattennätverket och ska därför ledas till ett skilt dagvattennätverk. Stora mängder vatten ökar reningsverkets och avloppsvattenpumpverks driftskostnader, exempelvis elförbrukningen. Därtill försvagar en stor mängd dagvatten i avloppsvattnet avloppsreningsverkets reningseffekt. Vid störtregn eller när snön smälter kan avloppsnätverket och pumpverken överbelastas av dagvatten. I sådana situationer kan orenat avloppsvatten hamna i naturen eller till och med i fastigheters källare.

Vattenverkets uppkomst

På 1800-talet fick invånarna i Gamlakarleby, såsom i alla andra städer, sitt hushållsvatten endera från egna eller med offentliga medel byggda brunnar.

Redan 1884 började vattnet i stadens brunn vara så dåligt att man beslöt undersöka dess kemiska sammansättning. Samma år beslöt man också gräva brunnen vid Fabriksgatan djupare och bygga ut den.

1901 berättigade stadsfullmäktige hälsonämnden att förbjuda vattenupptagningen från stadens enda allmänna brunn för annat ändamål än som dricksvatten och för matlagning.

Situationen blev mycket svår hösten 1908 då regnvattenmängden blev exceptionellt liten. Med den inkommande vinterns vattenbrist i tankarna började man gräva två nya brunnar. På drätselkammarens förslag grävdes en av brunnarna vid de s.k. sandgroparna ca 1,5 km västerut från staden i Patamäki. Vattnet i den första brunnen var emellertid dåligt. Däremot var vattnet i Patamäki gott, om än lite humushaltigt.

Brunnen i Patamäki grävdes också för att undersöka om vattentillförseln på platsen var tillräckligt stort för byggandet av en eventuell vattenledning.

Det var vid den här tiden man på allvar började tala om behovet att bygga en vattenledning. Förslaget motiverades delvis med tillgången till användbart dricksvatten, delvis med tillgången till tillräckligt hushållsvatten. Förslaget väckte kraftigt motstånd i stadens konservativa kretsar. Man ansåg det vara rena galenskapen att offra gemensamma medel i ett sådant projekt. Man påpekade, att det vatten som användes inte var farligt för hälsan, eftersom många stadsinvånare uppnått en synnerligen hög ålder och stadens dödlighetsprocent var inte heller avvikande hög. Behovet av en vattenledning blev tydligt också då staden 1908 fick sitt första stora stenhus i tre våningar mitt emot järnvägsstationen. Detta hus, Oy Kokkolinna, försågs med vatten- och avloppsledningar samt en septictank.

1911 föreslog drätselkammaren att man skulle fortsätta med grundvattenundersökningarna vid sandgropen (i Patamäki). Därför tillfrågades firmanamnet Robert Huber om bolaget var villigt att förse undersökningarna med arbetsledning och utrustning. Då bolaget gick med på förslaget och resultaten var goda, och då en specialist konstaterade att vattnet räckte till t.o.m. för en större stad än Gamlakarleby, gavs Fma Rob. Huber i uppdrag att planera en vattenledning.

Byggandet av avlopp hade inletts sommaren 1910. Den första avloppsplanen hade emellertid färdigställts redan 1888. Fastställda stadsfullmäktige beslöt vid sitt möte 10.7.1913 att vattenledningen byggs utgående från Fma Rob. Hubers planer. En anhållan om att få ta ett lån sändes till den Kejserliga senaten. Tillståndet beviljades 18.12.1913.

  • Fullmäktige beslöt 13.5.1914 godkänna arkitekt Selim Lindqvists utkast till vattentorn med de ändringar som kommittén föreslagit. Byggandet av vattentornet inleddes 1914 och det stod färdigt 1921.

    Byggandet stannade upp under kriget, eftersom materialpriserna blev så höga att man ansåg det vara omöjligt att fortsätta med arbetet. Huvudledningen från vattenintaget (Patamäki) och en stor del av vattenledningsnätet hade redan byggts och vatten pumpades förbi vattentornet till tre vattenposter för allmänheten där stadsinvånarna fick hämta sitt vatten. Till några hus hade man redan hunnit dra vattenledning.

    Under vinterkriget användes vattentornet också för luftbevakning och manskap var inkvarterat där för denna uppgift.

     

    Gamla vattentorn

Produktion av hushållsvatten

I genomsnitt behandlas 6 800 m³ råvatten per dygn vid vattenreningsverket i Patamäki. Vattenreningsverket fungerar med två linjer. Reningen baserar sig på kemisk och biologisk behandling. Anläggningens kapacitet är ca 13 000 m³ per dygn. Det renade vattnets kvalitet har varit bra och det uppfyller social- och hälsovårdsministeriets krav på hushållsvattnets kvalitet samt rekommendationerna.

  • Vattenverket tar sitt råvatten från Patamäki och Saarikangas grundvattenförekomster. Det är tillåtet att pumpa 12 000 m³ råvatten per dygn från Patamäki och 5 000 m³ per dygn från Saarikangas. Råvattnet innehåller rikligt med järn, mangan, klorid och sulfat, vilket är typiskt för grundvattnet vid västkusten. För närvarande används 9 råvattenbrunnar.

  • Vattenreningsprocess

    Vattenreningsprocess

    Luftning

    Luftningen sker i luftningsrummet där vattnet sprutas i luften som små droppar genom Dresden-munstycken. Ventilationen sker med en toppventilator och nödvändig ersättningsluft tas antingen utifrån eller inifrån vattenverket.

    Syftet med luftningen är att avlägsna koldioxid från råvattnet varvid behovet av kalk i processen minskar. Det andra syftet är öka vattnets syrehalt så att oxidationen av järn och mangan underlättas.

    Alkalisering och kalktillförsel

    Som rengöringskemikalie används kalciumhydroxid Ca(OH)2, dvs. släckt kalk. Mängden kalk som tillförs regleras så att vattnets pH-värde stiger till ungefär 9,5. Då pH-värdet ligger vid 9,5 oxideras järnet och manganet och avlägsnas under reningsprocessen. Mängden kalk som tillförs är ca 45 g/m³.

    Framställning av kalkmjölk

    Kalken, som används som fällningskemikalie, transporteras till vattenverket med bil och flyttas till vattenverkets kalksilo. Från silon matas den torra kalken in med hjälp av doseringsapparat. Inställningen av apparaten sker för hand enligt råvattnets kvalitet och mängd.

    Av kalken framställs en kalksuspension genom att blanda kalken från doseringsapparaten med lösningsvatten. Mängden vatten som används för att framställa kalkmjölk ställs in på ungefär 9 m³/h. Vid maximal inmatning fås då en ca 1 %:ig kalksuspension. Uppehållstiden i kontaktbassängen är ca 4 minuter varefter kalksuspensionen leds till början av flockningslinjerna.

    Flockning

    Omrörare finns i två processlinjer, båda med fyra separata omrörare. De tre första är vertikala omrörare och den fjärde en horisontell omrörare. Det kemiskt behandlade vattnet leds till en vertikal omrörare där det fördelas mellan två parallella vertikala omrörare. Från dessa leds vattnet till den sista horisontella omröraren. Omrörarnas rotationshastigheter kan regleras och i praktiken är hastigheterna högre i början. Uppehållstiden i omrörarna ska med märkeffekten vara minst 40 minuter. Från horisontella omrörare leds vattnet till sedimenteringsbassängerna.

    Sedimentering

    Från horisontella omrörare leds vattnet till fyra sedimenteringsbassängers bottenskikt. Som sedimenteringsmetod används vertikal sedimentering vars effekt har ökats med hjälp av 60 cm höga Munters-lameller av plast. I vertikal sedimentering stiger det kemiskt behandlade vattnet upp från bottnen och strömmar genom lamellerna till bassängens övre del där det sedimenterade vattnet samlas i ett ytrörsystem och leds vidare till sandfiltren.

    Reglering av pH och tillförsel av kolsyra

    I sedimenteringsbassängerna samlas vattnet i två kanaler och leds till filtren. pH-värdet regleras genom att tillföra koldioxid och kolsyra CO2 i kanalen.

    Tillförseln av kolsyra styrs av pH-värdet på så sätt att värdet på vattnet som leds till filtren är ca 8,6. Mängden tillförd kolsyra är ca 5 g/m³.

    Filtrering

    I de båda processlinjerna finns det fyra filter. Filtren är tvåskiktsfilter och materialet är antracit och två sandlager med olika kornstorlekar. I filtren sker två olika funktioner samtidigt. Å ena sidan blir nästan all den järn- och manganfällning kvar i filtret som kommit igenom sedimenteringen medan ammoniak å andra sidan avlägsnas från råvattnet genom nitrifikation i filtren.

    Desinficering

    Eftersom grundvatten används som råvatten är vattnet hygieniskt sett rent. Syftet med desinficeringen är att trygga det renade vattnets hygieniska kvalitet under lagringstiden och distributionen i nätet.

    Desinficeringen sker genom tillförsel av hypoklorit och ammoniumsulfat i renvattenbassängen. Vattnet som pumpas ut i nätverket har en klorhalt på ca 0,30 mg/l.

Hantering av avloppsvatten

Anläggningen färdigställdes 2011 och är till processen traditionell, dvs. en s.k. simultanfällningsanläggning med tertiärbehandling där avloppsvattnet renas kemiskt och biologiskt. Processen är relativt långt automatiserad och anläggningen sysselsätter 5 personer som också svarar för opereringen av Österbottens Biogas Ab:s biogasverk på granntomten. Det genomsnittliga inflödet till avloppsreningsverket är ca 10 000m³/d. Det uppkommer varierande mängder torkat slam, i snitt 200 ton per månad.

  • Avloppsreningsprocessen

    Jätevedenpuhdistamon prosessikaavio

    Förbehandling

    Avloppsvattnet pumpas från inloppspumpning till gallring (max 1 400m³/h). I gallringen avlägsnas fast material samt annat grovt sediment genom att leda avloppsvattnet till hålplåtsilar (3 st.) i inloppskanalerna. Gallren tvättas med renstvättpress och transporteras rena för fortsatt behandling. Tvättvattnet återanvänds i anläggningens process.

    Efter gallringen leds vattnet till sandavskiljningsbassänger (2 st. totalt 130m³) där sand i avloppsvattnet sedimenteras med hjälp av tyngdkraften. Sanden avlägsnas, tvättas och transporteras till kompostfältet invid för att användas som stödmaterial. Tvättvattnet återanvänds i anläggningens process.

    I försedimenteringsbassängerna (2 st. totalt 1 480m³) avlägsnas slam från avloppsvattnet genom att sänka det ner till bottnen. Efter försedimenteringen pumpas slammet i slamförtjockare/slamsilo och vidare för slambehandling.

    Luftning/Aktivslamprocess

    I det försedimenterade vattnet tillsätts en alkaliseringskemikalie (tung soda) och vattnet leds för luftning. I luftningen används tre U-formade linjer (totalt 8 000m³) i vilka en levande mikrobstam, s.k. aktivt slam, bryter ner näringsämnen i avloppsvattnet. Varje linje är indelad i 7 fack som luftas styrda av kväveborttagningens effektivitet (s.k. DN-process). Det ammoniumkväve som kommer till anläggningen oxideras till nitratkväve (nitrifikation) och nitratkvävet reduceras till kvävgas under anoxa förhållanden (denitrifikation). Nitrathaltigt slam/avloppsvatten förs vid behov från nitrifikation till denitrifikation. Vid avlägsning av överskottsslam genom slamålderstyrning avlägsnas slam från luftningen för slambehandling.

    Från luftningen förs vattnet till eftersedimenteringsbassänger (3 st. totalt 4 600m³) i vilka slammet som kommit med vattnet sjunker till bottnen. Slammet pumpas som s.k. returslam tillbaka till luftningen så att den aktiva slamstammen hålls så stor som möjligt.

    Flotation

    Den sista fasen i anläggningen, som tertiär behandling, är s.k. flotation. Flotationen består av tre linjer (totalt 350m³) med en separat blandningskammare och själva flotationsbassängen. Fällningskemikalie och polymer läggs till avloppsvattnet som leds till blandningskamrarna. I vattnet som leds till flotationsbassängen pumpas s.k. dispersionsvatten, dvs. en blandning av tryckluft och vatten, varvid suspenderade ämnen i vattnet binds vid skumskiktet som flyter upp till ytan i flotationsbassängen. Skummet samlas upp från bassängernas yta och pumpas för rötning medan det renade avloppsvattnet leds till inrättningens startkanal och vidare via utloppsröret till havsområdet utanför Karleby.

Nätverk och verksamhetsområden

  • I Karleby Vattens vattendistributionssystem är vattenledningsnätet nästan 550 kilometer långt. I vattendistributionssystemet ingår vattentornet i Hakalax vars uppgift är att upprätthålla ett så jämnt tryck som möjligt samt att lagra vatten. Dessutom finns det tryckökningsanläggningar i Ventus, Högsveden och Öja. Vattenledningsnätet täcker nästan helt områden med fast bosättning.

  • Avloppsnätet i Karleby har en total längd på knappa 400 kilometer. Man strävar efter att bygga avloppen som gravitationsavlopp, men på grund av terrängförhållanden måste en del av avloppen byggas som tryckavlopp med pumpstationer. Utöver i Karleby centrum har avloppsnät byggts i Kelviå, Lochteå, Maringais samt Ullava. Spillvattnet från Kelviå, Lochteå och Maringais leds via ett överföringsavlopp till Karleby för rening. 77 procent av hushållen har anslutits till spillvattennätet. Installationen av avlopp har förverkligats som s.k. separata avloppsnät, vilket betyder att regnvatten inte leds i spillvattennätet.

  • Vattenförsörjningsområdet är det område där vattentjänstverket tillhandahåller vattentjänster. På det här området distribuerar vi rent vatten till fastigheterna och leder bort avloppsvattnet samt renar det.

    Om området tidigare har haft sommarvattenanslutning och området ansluts till ett verksamhetsområde tas områdets sommarvattenanslutning ur bruk. Då nätverket byggs avlägsnas sommarvattnets huvudledning vilket medför att tomternas sommarvattenledningar inte kan anslutas till någon ledning. Sommarvatten är avsett endast för områden som ligger utanför ett verksamhetsområde.

    Vattenförsörjningsområde

    Vattenledningsnät

    Avloppsnätet

Kontaktuppgifter